Innan vi börjar...

Så jag har bestämt mig för att skriva en roman. Det är något som många kanske vill göra i livet - att ge ut en bok är faktiskt fortfarande någonting att vara stolt över. Men hur får man motivationen att skriva, hur lär man sig hur det skall göras och framför allt - när ska man ta sig tiden till detta?

Det är här som NanoWrimo kommer in i bilden. Denna förkortning står för National Novel Writing Month och innebär i all enkelhet att man ska skriva en roman på 50 000 ord under November. Som en jämförelse kan nämnas att Liftarens Guide till Galaxen, Du sköna nya värld och Den store Gatsby innehåller ungefär samma antal ord. Målet är att skriva 1667 ord per dag och på så sätt nå målet men vad målet är olika för varje deltagare. Somliga är rebeller och väljer att göra saker helt annorlunda och det är okey det med. Andra är over achievers och har sina egna mål - för dem är det inte svårt att skriva 50 000 ord på en månad. Sedan har vi alla de andra som ser ett mål och rusar mot det med våran egna målsättning. Det hela kombineras slutligen med Write-Ins, internskämt och en massa trevliga personer att skriva med! Vill du själv pröva på det hela rekommenderas det att du registrerar dig på hemsidan.

Någonting som jag insåg var viktigt var att det skulle finnas ett mål för mig förutom att bara skriva 50 000 ord. Mitt mål blev således att det jag skrev skulle redigeras och publiceras. Det var även mitt mål förra året, men då redigerade jag enbart i mån av tid vilket jag fann helt enkelt inte fungerade för mig, framför allt inte eftersom jag då också arbetade på att skriva om och fylla igen plot holes, samt lämna referenser till hur romanen skulle utveckla sig. Det fungerade inte, så min redigering det här året är mycket mindre omfattande så att jag kan nå mitt mål om att skriva och sedan publicera en roman på trettio dagar. I skrivande stund är det oklart om jag lyckas med den saken men håll det i åtanke när du läser den.

Slutligen så välkomnas konstruktiv kritik av alla sorter (förutom den otrevliga sorten), kommentarer, förslag och beröm i kommentarsfältet. Jag önskar dig en trevlig läsning!


Kapitel 1

Det är betydligt enklare att ge mig synen åter än att ingjuta moralisk dygd – samhällsansvar – i en människa som inte besitter något, inte vill ha något och ogillar att man försöker tvinga det på densamme. Samhällsansvar över familjenivån kräver fantasi – hängivenhet, lojalitet, alla de högre dygderna – och det måste varje människa utveckla på egen hand; tvingas de på någon så kommer vederbörande att spy upp dem.”
- Ur Starship Troopers av Robert A Heinlein

1 November
Ulvsunda, Bromma

Hampus Petterson vaknade med ett ryck och kände sig nästan på gränsen till klarvaken. Han vände sig om, fortfarande noga med att hålla större delen av kroppen under det varma täcket. Att gå upp nu verkade vara en värdelös idé, men han var ju faktiskt vaken. Med en suck lät han huvudet falla tillbaka på kudden och njöt av känslan när hans huvud nuddade den mjuka kudden. Han ville verkligen inte öppna ögonen – dels höll känslan av klarvakenhet på att försvinna och vetskapen att han höll på att somna om var lugnande och dels så skulle de sista flytande bilderna av nattens dröm inte försvinna så fort från insidan av hans ögonlock.
Till slut gav han upp och förberedde sig på att sömnen återigen skulle fånga honom i sitt grepp och låta honom glömma bort det tillfälliga tillståndet av vakenhet som han utsatts för men den delen av planen han aldrig utföras. Ifrån nattduksbordet intill sängen hördes en mycket irriterad signal som markerade att det var dags att vakna. Hampus suckade.

Han var redan vaken men hade på något slags oturligt vis vaknat upp precis innan väckarklockan vilket hade berövat honom åtminstone några minuters välbehövlig sömn. Han släppte ifrån sig ett stön. Det hade blivit sent igår och han kunde inte ens skylla på någon annan för den saken. Det kunde inte ens säga att han hade haft det speciellt trevligt, det var helt enkelt så att han ville helt enkelt inte gå och lägga sig och eftersom han var vuxen och bodde själv så fick han faktiskt göra sådana saker.

Han slog undan täcket. Man fick leva med konsekvenserna av sina handlingar – framför allt om det gällde något så barnsligt som att sitta i Venten och spela lite DoTA. Det lilla rummet var fortfarande mörkt men luktade starkt av svett och torr luft. På grund av lägenhetens närhet till flygplatsen så var det inte lämpligt att ha fönstret öppet – dessutom var det November och väldigt kallt ute. De andra dörrarna var stängda för att förhindra att ljus kom in via dem. 

Det hela var väl planerat och helt rutin efter tre år i samma tvårumslägenhet men det hade nackdelen av att det inte var ett speciellt trevligt rum att vakna i. Med en arg blick mot den väckarklocka som smädat honom så genom att utföra sitt viktiga jobb så lyfte han åter huvudet från kudden och satte sig upp i sängen. Han gnuggade sig i ögonen för att försöka klara tankarna och svängde sedan benen utåt från sängen för att ta det slutgiltiga steget för att lämna den.

Så fort som fötterna nuddade golvet så ställde han sig upp och gick ut i köket. Morgonsolen syntes som ett orange dis i fjärran och ännu var det så mörkt så att man knappt såg vad som fanns utanför fönstret. Han gick fram till diskbänken där det stod en kastrull. En snabb blick i den avslöjade att den var tillräckligt ren för det syfte han hade i åtanke så den fylldes med vatten och sattes på spisen för att koka. Han gäspade. Han orkade verkligen inte med den här skiten. Han skakade av sig tanken. Det var bäst att bara sätta igång istället för att gnälla om saken. 


En snabb blick på köksklockan avslöjade att han var i tid enligt sin rutin och sedan in i duschen samtidigt som vattnet kokade. Det varma vattnet hjälpte inte alls till att väcka honom, snarare fick det honom att önska att han valt att stanna i den underbart sköna och mysiga sängen, men på det viset behöll man inga jobb, och att behålla ett jobb var något som Hampus prioriterade.

Det första som slog honom när han stängde av vattenflödet var hur kallt det helt plötsligt var. Han tittade sig om efter en handduk. Det fanns åtskilliga – dessvärre var de högst upp i tvättkorgen och följaktligen inte det bästa som fanns att torka sig med men det fick duga i alla fall. Lite extra deodorant för att dölja den småsura lukten som handdukarna satte på hans hud, svårare än så var det inte.

Han tog på sig kläderna som han lagt fram innan sängdags kvällen innan – om det nu var kvällen innan. Ibland var sådant lite knepigt att avgöra – framför allt om man inte tittade på klockan.
”Måndagar borde göras olagliga” tänkte han varken för första eller sista gången. Hans morgonrutin var avsedd för att spara tid – hans prioritet var att få maximal tid till att sova. Det fanns dock andra saker som minst lika lätt kunde förstöra en morgon. En av de sakerna var absolut att titta in i skafferiet och inse att där inte fanns något bröd. Fan, det fick bli en godisbit från en automat igen.

Det började bli lite fånigt och han gillade inte att äta godis till frukost men att komma utan en fast frukost till jobbet var inte att tänka på. Det kunde varit värre. Vattnet kokade i alla fall och det fanns kaffe hemma. Att hitta den vanliga kaffemuggen var inte svårt. Det var den enda som inte hade kommit med i diskmaskinens last och han fick därför välja en annan samtidigt som han slog på datorn som låg på köksbordet. Han skulle få tid att läsa igenom Reddit innan han behövde lämna lägenheten. 

En halvtimme senare kände han sig avgjort på bättre humör. Det brukade vara så efter att han hade fått sitt kaffe och enbart en dåre skulle stå mellan honom och den dryck han ansåg vara nyckeln till mänsklig intelligens och social samvaro. Inte konstigt att britternas imperium hade rasat, de hade ju druckit te brukade han säga. En modern människa var helt enkelt tvungen att dricka kaffe i hans värld och utan kaffe stod anarkin för dörren. Han log för sig själv. Överdrifter var alltid lustiga när man var sådär lagom morgontrött. Magen protesterade, det brukade den göra när den bara fick kaffe. Han skulle åtgärda det tids nog.

Hallen låg mörk och öde och utan att tända lampan så tog han fram ett par svarta gymnastikskor och satte på sig dem. Det hade ännu inte ljusnat när han steg ut genom porten för att gå bort till den buss som ersatte tvärbanan. Tanken hade varit att tvärbanan skulle göra kollektivtrafiken enklare för de boende i Ulvsunda Industriområde men den fungerade nästan aldrig på grund av olika anledningar. Inte ens den väntade värdeökningen på bostadsrätterna hade inträffat till mångas förtret – Ulvsunda var inte riktigt en plats där man ville bo om något bättre fanns tillgängligt trots att det var en mycket lugn förort som låg nära till både själva staden och naturområden.

Gatorna var fortfarande lugna och tysta när Hampus gick ned för dem på väg mot busshållplatsen. Det låg fortfarande dimma kring hustaken som reflekterades av den uppåtgående solen. Det såg ut att bli en mycket vacker dag om än en kall sådan. Frosten reflekterades från de parkerade bilarna och musiken i hans iPhone skapade en stämning som kunde kompensera för hans kurrande mage och det faktum att han var uppe halv åtta för att gå till jobbet. Gruset knastrade under hans skor när han gick runt hörnet till busshållplatsen och såg bussen stå där. Han övervägde om han skulle springa – det fanns en stor möjlighet att bussen skulle köra iväg när som helst och då ville han inte ha sprungit i onödan men om han gick och bussen väntade in honom så skulle det se lite orespektabelt ut mot de som satt i bussen och väntade.

Han bestämde sig för en kompromiss och joggade lätt mot bussen. Som om busschauffören hade hört hans tankar så stängde bussen sina dörrar nästan exakt då han börjat få upp lite fart och svängde ut på Norrbyvägen där den nästan direkt fastnade i de stora bilköer som ofta drabbade den stora vägen. Hampus suckade. Det fanns ingenting annat att göra än att stå och titta på bussen som långsamt tog sig igenom trafiken. Förhoppningsvis skulle nästa buss komma snart.



Det tog över en kvart innan nästa buss tagit sig igenom köerna och då vägrade busschauffören att svänga in på själva hållplatsen. Istället fick Hampus och de andra resenärerna springa över den kala asfalten in i den varma bussen samtidigt som arga bilister tutade på bussen som inte körde trots att det var grönt. Han suckade när han tog en plats på bussen. Det här var inte en bra start på morgonen.

Dessvärre så visade det sig att resten av morgonen var minst lika dålig på att samarbeta med Hampus önskningar om hur en morgon skulle se ut. Efter att ha upptäckt att Selectaautomaten på Brommaplan var trasig så fanns det ingen möjlighet att få lite fast frukost innan han skulle ta sig till jobbet och han var rejält irriterad på grund av hunger och jäkt när han steg in på kontoret vid Medborgarplatsen.

Kontoret kunde ha varit en manual i hur ett modernt kontor skulle se ut. Vita väggar, små konferensrum med fruktkorgar på borden, ett pentry med ett kylskåp fyllt med vattenflaskor och datorer och skärmar överallt. Det var inte en plats där man verkligen trivdes, det var bara avsett att få det att se ut så vilket Hampus ansåg uppenbart för alla som faktiskt tittade. Han gick ner för den enda korridoren som fanns på kontoret och som kopplade samman alla rummen för att besöka The Boss. The Boss var en kvinna i femtioårsåldern med skarpa ansiktsdrag, lite för mycket smink och en klädstil som anspelade på ambitioner och seriositet.

När hon kom in i ett rum med sin blus och sina smärta svarta byxor med ett bistert ansiktsuttryck så förstod vem som helst varför hon förtjänat sitt smeknamn. Det var inte en person man ville skulle upptäcka när man gjorde fel och hennes förmåga att alltid veta när någon gjorde det räddades enbart av det faktum att hon var fullständigt rättvis. Det hindrade inte Hampus från att tycka att hon var en gammal skräcködla som inte hörde hemma på ett modernt bolag.

Han gick fram till hennes kontorsdörr och knackade på och fick sedan spendera några minuter med att låta blicken vandra och säga låga hälsningar till kollegorna som gick förbi tills det kom ett ”kom in” inifrån rummet. Han öppnade dörren och gick in. Rummet var spartanskt inrett, väggarna var kala förutom några diplom som visade på hennes utbildning och akademiska meriter. Skrivbordet var av samma modell som resten av företaget och det enda som stod på den var en kaffekopp, en tallrik med några mazariner på samt en hopfälld dator med företagets logotyp på. Rummet luktade starkt av en parfym som Hampus fann nästan kvävande. The Boss tog ner mobiltelefonen från örat och lade ner den på skrivbordet och gjorde en gest åt Hampus att sätta sig.

”God morgon” sade hon med den känslolösa röst hon reserverade för allvarliga jobbärenden. ”Vi har en del att diskutera du och jag och det är bäst att vi får det avklarat innan du går till din arbetsplats.” Hon tittade upp och tittade Hampus rakt i ögonen, något som han fann mycket obekvämt. Det kändes som att han hade gjort något fel och han kunde inte komma på vad som det skulle kunna vara. Hon höjde ögonbrynen något, uppenbarligen medveten om hans osäkerhet.
”Oroa dig inte. Vi ska diskutera din framtid här på företaget och du har inte gjort något fel. Vad du dock inte har gjort är något exceptionellt rätt heller. Du har skött dina plikter bra men inte något utöver det. Är det en bedömning du håller med om?”
Hampus kunde bara nicka. Han ansåg sin roll på konsultfirman att vara en löneslav som gjorde det som behövdes för att andra skulle klara av sitt betydligt viktigare och mer välavlönade jobb. I hans mening var det assistentarbete som han och andra utförde det som gjorde att firman över huvud taget gick att sköta på ett bra sätt men han förväntade sig inte att någon över huvud taget skulle erkänna varken det eller någonsin ge honom en löneökning för det.

Hon tittade på honom en kort stund innan hon slutligen vände bort blicken och lutade sig bakåt i stolen. Hampus fick visionen av en rektor som tittar ner på en olydig elev.
”Din attityd behöver arbetas på, så mycket är klart” sade hon kort. ”Men det kommer vi få utrymme att diskutera i framtiden. Det är inte därför du är här.” Hon sträckte sig fram och plockade fram några papper ur byrålådan. Hon bläddrade lite bland dem och läste sedan innantill.
”Det är styrelsens beslut att en egen avdelning för research skall upprättas. Du kommer från och med nästa vecka att vara ansvarig för den här avdelningen som till en början enbart kommer innefatta dig. Du fortsätter att rapportera till mig och de andra konsultavdelningarna. Ditt schema kommer att fortsätta vara detsamma. Vad du ska göra den här veckan är att strukturera ditt arbete och anpassa intranätet så att frågor lätt kan ställas till avdelningen. Det sistnämnda ska du göra idag då det inte får bli något avbrott i verksamheten bara för att vi omstrukturerar.”

”Och hur blir det med timlönen?” frågade han. ”Om jag får vad som väsentligt är en ny tjänst så bör jag ha lön därefter” fortsatte han och satte sig lite rakare upp i stolen.
”Det är en fråga för nästa lönesamtal” svarade hon kort. ”Du kan börja med arbetet nu. Jag vill ha en preliminär rapport om hur du tänkt dig det hela kring lunch.”
”Okey” tänkte Hampus och försökte hålla bitterheten ur sin röst. Skräcködla var precis rätt ord för henne, ge honom mer och göra och sedan inte betala för det. Typiskt hennes sort.
”Någonting annat kring det här som jag borde veta?” frågade han, mest för att få någon slags reaktion. Han visste att hon inte gillade onödiga frågor, framför allt inte vaga sådana.
”Det här är din show” svarade hon och spände ögonen i honom. ”Du kan antingen visa att du kan något här eller så får du gå med mössan i hand till arbetsförmedlingen. Du kan gå.”
Hampus nickade och reste sig med en tyst svordom, vände på klacken och gick ut ur kontoret.

1 November
Medborgarplatsen, Stockholm. 

Det visade sig ta mycket längre tid än avsett att skriva rapporten. Den var inte klar vid lunch, och The Boss var inte alls nöjd med att tvingas vänta på den.
”Jag ska ha den där rapporten idag” hade hon sagt ”och jag tänker jobba över. Du går inte härifrån utan att ha gett mig den. Vi får se hur lång tid det kommer ta.”
Inräknat en lunch och en lång fikapaus där han beklagade sin nya uppgift till de kollegor som orkade lyssna så var klockan långt in på kvällen innan han knackade på The Boss dörr och förklarade att rapporten låg i mailen. Hon tittade på honom kort och förklarade att han kunde gå.
Han hade hoppats att han skulle kunna testa Heroes of the Storm som Malin lovat fixa åt honom men det skulle finnas en massa arbete kvar att utföra i morgon också. Det var bäst att gå och lägga sig tidigt efter en nattmacka så att han inte skulle gå och lägga sig hungrig. Södermalm låg i ljuslagt mörker när han steg ut ur kontorets port. Det hade börjat bli kallt och han var glad över att han tagit med sig sin tjockare jacka med vantar. Han tittade sig över axeln när han gick genom Fatbursparken. På senare tid hade några Romer slagit upp tält där och Polisen hade valt att låta dem hållas. Deras tält var uppsatta i en cirkel och flertalet av de han sett tigga runt parken, torget och tunnelbanan satt nu och pratade lågt med varandra kring en liten eldstad.

”Fan ta de jävla parasiterna” mumlade han för sig själv. ”Vi borde utvisa hela bunten” fortsatte han tanken när han småsprang upp för trapporna till Medborgarplatsen. Det låg ett dis över hela torget som verkade förstärkas av de starka gatlamporna. Torget var nästan tomt på folk, de få han såg verkade skynda sig för att komma till sina destinationer. Han övervägde om han skulle svänga in på Burger King för att ta sig en snabb Whopper istället för nattmackan men det verkade vara kö där också, och han var trött. Han ville hem och det med en gång.

Det fick bli det rostade brödet och lite slösurf innan läggdags. Fortfarande skakandes på huvudet över hunger och tankar om vad som borde göras så gick han över gatan mot rött ljus till Björns trädgård och nedgången till Tunnelbanan. Där hann han precis skymta Metros löpsedlar som förkunnade att en våldtäktsman återigen hade blivit friad av hovrätten i vad som i några veckor hade varit ett mycket uppmärksammat fall. Han struntade i att ta en tidning, utan plockade upp sitt Accesskort och lät läsaren scanna av det. Det fungerade inte på första försöket utan han var tvungen att stå där tills den dumma läsaren förmådde sig att läsa hans kort. Till slut öppnades dörrarna och han tittade snabbt mot skylten som förkunnade när tågen skulle komma. Två minuter tills det kom ett tåg till Åkeshov. Han hade i alla fall tur på den punkten.

På perrongen fanns det inte heller speciellt många. Ett tonårsgäng stod och pratade högt i ena änden men de flesta andra var helt enkelt på väg hem från jobbet eller ärenden med vänner. Det kala lyset förstärktes av ljuset från de smartphones de flesta hade i handen eller läste på. Ett öronbedövande gnissel och oljud fyllde Hampus öron trots hörlurarna. Hans tåg körde in på stationen och dörrarna öppnades. Det gällde att sätta sig på rätt plats. Gärna bredvid någon snygg tjej och undvika fyllon eller andra killar. Det informella systemet i Stockholms Tunnelbana gällde att man satte sig vid en så kallad fyra om det fanns en ledig.



Fanns det inga lediga fyror så var det socialt acceptabelt att sätta sig vid en annan person, men bara snett mittemot. Somliga placerade väskor intill sig för att markera detta informella system. Dörrarna stängde och det var dags att hitta en plats att sitta på. I vagnens ena ände satt en ung tjej. Hon kunde inte vara mer än femton år, en dunjacka av senaste märket, hennes blonda hår välvårdat hängandes ner över axlarna och ett par Lewisjeans på benen. Hennes ögon var fästa på telefonen hon höll i handen och hon verkade knappt märka när Hampus satte sig bredvid henne – rakt emot alla sociala regler.

Han gav henne en halvt intresserad blick av den sorten man normalt gav om det var en person som skulle sätta sig vid ens egen plats – som för att inspektera att den andre personen var värdig eller om man behövde byta plats för att undvika sitta bredvid något avskum.
”Alpha as fuck” tänkte han och log inombords när tåget stannade vid slussen.
Dörrarna till tåget öppnades och han höjde ögonen mot dörrarna och utan att han visste det gjorde tjejen bredvid honom exakt samma sak. Deras blickar hamnade på personen som precis stigit igenom dörren. Det var i Hampus mening ett perfekt exempel på varför det var bra att vara med medlem i en art med två kön. Tjejen som kommit igenom dörrarna var lång, smärt och bar jeansjacka med spikar på axlarna, en tight kort kjol och nätstrumpor.

Hennes svarta hår var kort och uppsatt i en hästsvans. Hennes blick föll på tjejen bredvid Hampus och sedan på honom själv. Hon väntade någon sekund, som för att se om det skulle komma någon reaktion. Sedan gick hon fram, självsäkert och lugnt som om varenda steg var planerat för att göra ett intryck. Lugnt satte hon sig ner på sätet snett framför Hampus och rakt framför den unga tjejen. Hon tittade hårt på henne. Ingen av dem sade någonting på en stund. Sedan kom det fram ett ljud, som en avbruten hostning. Hampus vände på huvudet. Den blonda tjejen på sätet bredvid svalde och öppnade återigen munnen som om hon var på väg att säga någonting. Den andra tjejen log och snurrade runt någonting i handen.

”Ge hit” sade hon kort. ”Du vet redan vad som händer om du inte gör det”. Hampus kunde inte låta bli att känna sig attraherad av rösten. Hon var faktiskt rätt snygg.
”Snälla. Låt bli.” hördes ett kvidande och Hampus tittade bredvid sig. Den blonda tjejen hade tårar i ögonen och tittade desperat runt omkring sig. Deras ögon möttes och Hampus fann helt plötsligt att han inte längre förmådde att säga något, eller ens tänka.
”Nu ska du vara en snäll flicka” manade den svarthåriga tjejen och Hampus såg nu vad hon höll i handen. Det var en Stilett i klassisk stil. Den blonda flickan höll Hampus blick i några sekunder till innan hon vände bort blicken.

Med darrande händer så kopplade hon loss sin mobiltelefon från hörlurarna och lämnade över den till den svarthåriga tjejen som genast satte igång att göra någonting med den innan hon satte den i fickan. Sedan sträckte hon in handen i jackans innerficka och gav henne en svart läderplånbok. Nykomlingen öppnade den och tittade i den, tog ut legitimationen och kastade iväg den varpå hon stoppade på sig plånboken och reste sig upp. Han kände flickans blick bränna men han förmådde fortfarande inte säga något, inte göra något, hjärnan var både tom och full på samma gång. Han var trodde inte ha skulle klara av att röra sig ens om det gällde livet.

Det sista Hampus skulle komma ihåg av kvällen när han mindes den i efterhand var den mörkhåriga tjejen som vände sig om och log mot honom innan hon gick iväg, hennes rumpa vickades inbjudande och förföriskt mot honom när hon steg av tåget vid T-Centralen.

Kapitel 2

"Den som går till domstolen mister ofta en oxe för att vinna en katt"
- Rumänskt Ordspråk

2 November
Ulvsunda, Bromma


Hampus Petterson, 22 år från Bromma i Stockholm lutade sig tillbaka i stolen. Hans långa blonda hår låg slängt över stolsryggen, hans ansiktsdrag var trötta och hans ögon hade påsar under dem. Hade en person tittat in genom fönstret just då är det inte säkert att de registrerat att där satt en person, hans korta längd gjorde att stolen nästan dolde honom helt. Hans långa armar fingrade på datorns tangentbord men de rörde sig inte.

Klockan var nästan elva på förmiddagen och han hade fyra timmar tidigare ringt The Boss och sjukskrivit sig mot löfte att han skulle fortsätta sin planering hemma. I själva verket hade det inte blivit mycket till planering – han ansåg att det fanns viktigare saker att göra än något han tyckte sig kunna göra i sömnen. Just sömn hade det inte blivit mycket av. Efter en nattmacka hade han gått raka vägen i säng och försökt glömma bort vad det var han bevittnat under kvällen. Det hade inte gått bra.

Hans drömmar hade varit fyllda av offrets blick när hon förstått att han inte tänkte ingripa – kanske inte ens brydde sig och den sexiga, vickande rumpan som tillhörde en kriminell person, en rånare. Han skämdes för att han fortfarande fann sig attraherad till henne. Hon hade fört sig med samma sorts säkerhet som kommer av när en person är övertygad över att det inte finns någonting som kommer hindra en vad man företar sig.

Så därför satt han här och läste rapporter. Rapporter över brott, rapporter från domstolar, rapporter om hur offren ofta återupplevde brotten långt efteråt i sina egna minnen och hjärnor. Att bli hotad och avkrävd sina ägodelar var helt enkelt inte någonting som människan var skapad för – den är ett socialt djur. Inte ens att se gärningsmannen i domstol brukade hjälpa. Och hade han inte så sent som igår läst en rubrik om en våldtäktsman som blivit friad i domstol? Han gick in på tidningens hemsida och letade upp artikeln. Den var flera sidor lång med intervjuer med juridiska experter och politiker – somliga ansåg att rätten borde fällt istället för att fria men faktum kvarstod att rätten hade enhälligt beslutat sig för att inget brott kunde bevisas.

Han fnyste. Bara för att det inte kunde bevisas så innebar det väl ändå inte att det inte hade skett? Han gick in på Flashback och avdelningen om brott och straff. Fallet hade en lång tråd på flera hundra sidor. Han gjorde en sökning och hittade snabbt det han letade efter. Domen hade givetvis laddats upp av en användare som var av åsikten att hovrätten dömt korrekt – många uttryckte åsikten att eftersom hovrätten friat så hade kvinnan hittat på allt för att få skadestånd. Han högerklickade och laddade ner domen till sin dator.

Han blundade, mest för att slippa få en massa ljus i ögonen och då han hennes ögon för sin inre blick, som en biograf innanför ögonlocken. Ögonen som bad honom tyst att göra någonting. Hon hade inte varit för stolt för att be om hjälp, hon hade vetat att hon satt bredvid en man som kunde få saker gjorda. Hon skulle varit tacksam om han hade ingripit. Kanske det hade räckt med några ord, en markering. Rånaren hade även hon varit ung. Istället hade han suttit där och svikit sin plikt som en medlem av det manliga könet och samhället i stort.

Var det inte hans roll i samhället att skydda kvinnor och barn? Tanken var inte ny. Den hade återkommit till honom flera gånger under dagen. Kanske skulle han ringa polisen? Men vad skulle det göra för nytta. Tjejen skulle kanske hamna på Efterlyst och alla skulle se honom sitta där som ett fån när ett brott begicks. Han visste exakt vad de elaka tungorna på Efterlysts Facebooksida skulle skriva om honom när den saken visades där. Dessutom kanske inte offret ville hjälpa till. Det verkade som om hon hade känt sin rånare.

Tankarna virvlade runt och han hade svårt att hålla reda på hur de snurrade. Han öppnade sina ögon och öppnade ett nytt dokument där han skrev ner allt han kunde registrera om brottet. Det tog honom bara några minuter att inse att rånaren aldrig skulle möta sitt straff för den här gärningen. Det skulle inte gå att hitta henne. Även om det fanns kameror i tunnelbanevagnen så var det inte säkert att någon skulle vilja identifiera gärningskvinnan eller ens att Polisen skulle bry sig. Återvändsgränd. Mest för att ha någonting att göra så öppnade han domen och började läsa. Han noterade att både offrets och gärningsmannens adress återgavs i toppen av dokumentet.



Det hela var i det hela sammantaget en tragisk historia. Det hade börjat på en firmafest där den tilltalade hade börjat med att komma med skamliga förslag till alla och envar. Det var många vittnesmål som förklarade att han förklarat sig villig att följa med i princip vem som helst hem efter att han styrkt sig med en rätt stor mängd alkohol. Till slut var det en hel del personer som blev irriterade på honom. Personen ifråga påstod sig ha förstått att han agerat felaktigt och skulle gå till ett rum med en soffa för att vila sig, bli av med ruset och därefter lämna festen. Någon gång senare, oklart när gick målsägande in i lokalen och lade sig på samma soffa enligt uppgift ovetandes att den var upptagen.

Den tilltalade tolkade detta som en självklar invit och agerade därefter. Det hela beskrevs noterade Hampus i facktermer. Den tilltalade hade ”haft samlag både oralt och vaginalt” och målsägaren ansåg att hon sagt nej klart och tydligt vilket den tilltalade ansåg inte vara ärligt menat eftersom han haft tidigare erfarenheter med damer som sagt nej under sexuella akter. Han ansåg att enligt hans rikliga erfarenhet så innebar det inte någonting alls, bara något tjejer sade. Efteråt hade målsägaren sprungit ut ur lokalen och enligt vittnen ”sett stressad ut” och vägrat svara. Målsägaren hade åkt direkt till polisstationen i Taxi och anmält händelsen.

I det stora hela ansågs inte fallet speciellt komplicerat noterade Hampus när han gick igenom detaljerna. Ord stod egentligen mot ord och sådant var alltid komplicerat. Tingsrätten hade valt att gå på den målsägandes linje och dömt till ansvar. Straffet blev sju månaders fängelse och ett skadestånd på 25 000 kr för sveda och värk med motiveringen att den tilltalade agerat hänsynslöst.

I sin överklagan till Hovrätten hade den tilltalade motiverat att det var välkänt att han låg i rummet och vad hans ambitioner på festen just då ansågs vara. Följaktligen skulle blotta akten att gå in i rummet vara samtycke och han ansåg sitt samvete vara rent och visade ingen som helst ånger över situationen. För att komplicera situationen ytterligare fanns det även en rad med vittnesmål som styrkte hans historia. Hovrätten hade förvånande nog gått på hans linje vilket hade lett till en offentlig debatt som rasat de senaste veckorna med experter, demonstrationer och bloggande i mängder.

Hampus stängde ner dokumentet. Han orkade verkligen inte läsa mer. Han blev trött. Samhället hade svikit även de som polisanmälde. Tingsrätten verkade ha haft lite vett i alla fall men sedan hade Hovrätten bestämt sig för att kvinnan ljög eller någonting sådant varpå han hade fått gå fri. På Internet härskade mobben och bestämde sig nu för att eftersom den tilltalade inte dömts så måste hon varit ute efter pengarna. Tydligen hade hon förföljts av mordhot och telefonsamtal. Som om inte det var nog att hon blivit våldtagen.

Men varför hade egentligen samhället svikit det här offret? Var det som partiledaren för feministerna sade att det var gubbar som själva våldtog som satt i domstolarna? I sådana fall skulle ju inte Tingsrätten ha fällt personen? Vems fel var det egentligen? Var det Polisen som misslyckats med att samla bevis? Skulle systemet fungerat med det brott han själv begått? Han trodde inte det – för han hade ju faktiskt inte polisanmält det hela. Polisen skulle inte bry sig om ett vanligt gaturån, lika lite som de brydde sig om när hans mamma hade haft inbrott förra sommaren. De hade gått dit och sedan rekommenderat dem att ringa försäkringsbolaget. Det hade varit allt. Han ställde sig upp och kände sig med ens väldigt stel. Hur länge hade han suttit och funderat? Det kändes som att han hade gått i cirklar med sitt resonemang. Någon borde verkligen fixa det trasiga systemet idag och verkligen se till att skicka brottslingar till straff, inte vuxendagis. Någon borde gjort det som han inte klarade av.

Hans hjärna drömde sig bort. Till en tunnelbanevagn under söders höjder. Mörkret utanför skenade förbi när vagnen tog sig igenom tunnlarna från Medborgarplatsen. Rälsen gnällde och allt hände som i ultrarapid. Han satt och log mot tjejen som log tillbaka. Vid slussen steg den svarthåriga, kriminella avskummet på och kom med sina fåniga hot. Han var beredd. Med ett slag mot solar plexus så tappade hon andan så att hon tappade kniven. Han slängde ut henne ur vagnen. Resten av resenärerna applåderade. Den unga tjejen som undvikit att bli rånad pussade honom på munnen och gav honom hennes telefonnummer. Väktare kom och plockade upp brottslingen som nu skulle få stå inför domstol för sitt brott.

Han avbröt genast sin dagdröm. Hade han inte precis kommit på att domstolarna inte fungerade, att de bara var patetiska lekstugor där man läste vad som stod i en bok istället för hur verkligheten såg ut? Någon borde verkligen ta itu med det. Kanske Batman tänkte han roat för sig själv. Batman tolererade inte brottslighet i Gotham – det gjorde inte Spindelmannen heller. Han höll New York rent och snyggt. Stockholm behövde sin egen hämnare. Undrar vem det skulle vara? Bamse? Han fnös. Bamse spelade enligt reglerna. Snacka om svensk hjälte. Ogillar våld och har som valspråk att var man stark var man tvungen att vara snäll. Bullshit. Styrka var något skurkarna respekterade. Styrka och viljan att använda våld. Det skulle fungera tänkte han bittert. Bara någon hade viljan.

Det här fungerade inte. Satt han och tänkte så här skulle han bli bara bli galen. Han behövde lite distraktion. Någon som var smart, hans intellektuella like och samtidigt snygg nog för att kunna ses med utan att man skulle behöva skämmas. Han lyfte sin telefon från bordet och slog ett nummer.
”Tjenare Malin. Har du tid för en fika?”

Kapitel 3

"Fika: ett koncept så enkelt och så oslagbart så det definierar en nation. Fika är antagligen Sveriges största bidrag till resten av världen vilket varken dem eller resten av världen vet om - ännu."
- Ur 9 Svenska ord som borde få en motsvarighet i engelska språket av Kate Reuterswärd

2 November
Gamla Stan, Stockholm


Regnet på tunnelbanevagnens rutor hade inte torkat när den lämnade den mörka tunneln för att ankomma Gamla Stans tunnelbanestation. Tåget, en Vagn 2000 som tjänat kollektivtrafiken i över tio år saktade in när det åter nådde dagsljuset som om det vore en orm som var rädd för ljuset. Slutligen stannade vagnen och öppnade dörrarna och människor steg ut. Bland dem var Hampus, djupt försjunken i musiken från sin iPhone och sina tankar. Han hade en konstig känsla i magen som inte hade och göra med den fika han hade bokat in i dagens schema.

Det kanske var så att han väntade sig att han skulle känna något över platsen där det hela hade hänt men så var tydligen inte fallet. Han stod och såg sig omkring i några sekunder. Det var ändå rätt stämningsfullt med det blågråa tåget på perrongen, regnet som forsade ner från taket och människorna som gick omkring med sina dagliga ärenden och sina egna problem. Kanske någon av dem visste svaret på alla hans frågor? Nej. De svaren skulle han ta reda på själv. Med lite hjälp om så behövdes men en riktig man hanterade sina problem själv, han slog inte upp dem på Wikipedia.

Sedan satte han vänster fot framåt och gick snabbt och säkert ner för trapporna, förbi spärrarna och svängde till vänster för att påbörja sin vandring in i Gamla Stan. Det var en helt vanlig söndag och fullt av folk i staden vilket enbart tjänade att förstärka Hampus åsikt om att helger inte var till för att jobba på men det fanns ingenting att göra åt med hans schema. Han hade i alla fall hunnit att skriva en kort planering på resan in till staden som hade fått med allt det väsentliga. Det enda han skulle behöva göra var att renskriva allt åt The Boss så skulle hon vara nöjd. Sedan kanske de kunde börja tala pengar. Eller kanske inte. Han tvivlade starkt på att han skulle få högre lön för sitt nya ansvar.
Snabbt steg han upp för trapporna och tittade omkring sig. Hade han tur så hade kanske Malin kommit med samma tåg? Så verkade dock inte vara fallet. Regnet öste ner på gatan vid Mälartorget och liksom de runt omkring honom så var han inte speciellt sugen på att återigen stiga ut i den kalla och regniga staden. En kort blick uppåt och han började gå upp Schönfeldts Gränd, med regnet som hamrande på hans kavaj.

Han förbannade det faktum att han velat se proper ut inför det här mötet och därför inte tagit på sig några för detta väder vettiga kläder. Pikétröjan under kavajen var redan blöt och hans byxor skulle snart också vara blöta om det här fortsatte. Han såg till att öka takten samtidigt som han funderade över den gamla visdomen om huruvida man blev blötare fortare av att springa i regn. Hade inte Mythbusters löst den frågan en gång i tiden?

Han övervägde att googla svaret på mobilen men avstod. Han ville in under tak och det innebar att så snabbt som möjligt nå Café Gråmunken som han ansåg vara ett av de bättre caféerna, trots dess roll som uppenbar turistfälla. Vid Lilla Nygatan ändrade han åter riktning och gick så fort han kunde utan att springa åt vänster. Han kunde ta Kåkbrinken upp till Västerlånggatan. Vid Kåkbrinken stod en man i en gammal svart kostym och talade inför intresserade åhörare. Det var ju trots allt allhelgonahelgen och sådant här väder måste vara perfekt för Gamla Stans spökvandringar, framför allt med tanke på Kåkbrinkens status i legenderna som gatan där blod flöt varje år vid datumet för Stockholms Blodbad.

När man såg det smutsiga regnvattnet rinna ned för stenarna så var det inte svårt att förstå hur den legenden hade tagit sin början, framför allt om man levde i en tid som var betydligt mindre ren av sig och saknade civilisationens grundläggande behov – som till exempel personer som kunde sopa gator. Kanske man skulle engagera alla besökande romer till den saken istället tänkte han bistert när han passerade en man som satt på knä på en matta, en tom kaffekopp i handen med några mynt i. Han svängde upp på Västerlånggatan och gick snabbt för att undvika att kläderna skulle bli ännu blötare och motstod lockelsen att springa upp till caféet.

Ett högt dån hördes uppifrån och han tittade upp mot den mörkgråa himlen. En åskknall ljöd över staden och regnet verkade genast som om det vore en befallning från självaste Tor att öka i intensitet. Han svängde raskt in på Café Gråmunken och upptäckte att stället var nästan fullt. Antagligen så var det söndagsshoppare som bestämt sig för att söka undan vädret med något varmt och lite sötsaker – en svensk tradition som var lika stark i huvudstaden som i andra delar av landet.

Caféet luktade gott från den samlade lukten av regn, bullar, kaffe och te och samtalen i lokalen skapade en trivsam atmosfär som samtidigt hade fördelen att det inte gick att utskilja vad som sades. Det var ett perfekt café att ha förtroliga samtal på och Hampus hade utnyttjat det för det syftet vid ett flertal tillfällen. Vid ett av dem hade samtalet dock varit lite väl förtroligt och han hade varit tvungen att gå därifrån för att det inte skulle framgå tydligt för de andra besökarna att han precis blivit friendzonad. Han skakade genast bort minnet av händelsen ur huvudet. Om hon inte ville ge honom en chans så var inte det hans problem. Det var hon som missade något. Han hade lärt sig sin läxa sedan dess. Den sortens samtal hölls bäst på andra ställen.

Han gick fram emot kassan och såg att där stod en enda person i kön. Det var en tjej, något längre än han själv med ett hår som han brukade beskriva som rödare än Mary Janes. Hennes jeansjacka var genomblöt men lyckades ändå täcka över den vita T-shirt hon bar under som var minst lika blöt men hennes svarta byxor såg nästan torra ut .Hennes ansikte var runt med ett par klarblå ögon och de bar oftast ett nyfiket eller sympatiskt ansiktsuttryck. Hennes namn var Malin och hon var en av de intelligentaste människor Hampus kände – antagligen intelligentare än han själv även om han aldrig skulle erkänna det för henne. Man var väl ändå tvungen att upprätthålla imagen?

Hans händer nuddade varsamt hennes midja och fördes framåt mot hennes mage och knäpptes där samtidigt som hans bröst nuddade hennes skulderblad. Slutligen hamnade hans huvud över hennes ena axel och han kände hennes mjuka kind mot hans. Deras kinder behöll kontakten i någon sekund.
”Hejsan snygging” sade han lågt. ”Har du hunnit beställa ännu?”
Tjejen förde lekfullt en armbåge in i hans mage som för att fösa bort honom.
”Sluta upp med det där” sade hon. ”Du kan väl hälsa som folk istället? Någon dag kommer jag inte vara på humör för det där.” Hon skakade lätt på kroppen och Hampus släppte taget och ställde sig bredvid henne.

”Jag kan inte låta bli, det vet du” sade han och log som om han vore en player i Paradise Hotel.
”Hemska saker händer med folk som inte kan låta bli” svarade hon och spände ögonen i honom. ”Låt gå för den här gången men tänk på det i fortsättningen. Du får hålla händerna i styr, så enkelt är det faktiskt. Jag har haft en jobbig dag.” svarade hon.
”Du också?” frågade Hampus. Han ville inte besväras med andras bekymmer just nu. Han hade sina egna. Men Malin var en vän och hade hon problem med något så hade han problem med något – så var den princip som band deras vänskap. Det innebar dock inte att han alltid behövde gilla det.
Skruvilurkorkar” sade hon och gjorde en grimas. ”Det är bara en sådan där dag, du vet.”

Plötsligt hördes en hostning och de båda tittade upp. Kassörskan stirrade på dem och hon var inte den enda. Det stod några turister bakom som såg mycket irriterade ut över att kön inte rörde sig framåt i någon nämnvärd takt. Hampus rätade lite på sig och slätade ut kavajen.
”Hade ni tänkt att beställa eller?” frågade kassörskan irriterat.
”Javisst” svarade Hampus och låtsades som ingenting. ”Jag tar en varm choklad och en ostmacka”.
Med utstuderad nonchalans vände han sig mot Malin som rotade i sin väska.
”Jag tar en kaffe och en dammsugare” svarade hon och tog upp plånboken. Hampus viftade bort den och satte sitt eget kontokort i läsaren och slog in Pinkoden.
”Jag bjuder. Dagen är ju Skruvilurkorkar och så kan vi inte ha det.”

De fick sin beställning på en bricka som gjorde en hyfsad imitation av att vara tvättad men som fortfarande var blöt och som säkerligen sparades för kunder som personligen irriterade personen i kassan. Försiktigt gick Hampus med brickan i händerna ner för trappan som ledde till caféets bottenvåning. Bottenvåningen var en speciell plats. Det var ett gammalt källarvalv som var dåligt upplyst och där varje bord hade små ljus vilket gav ett mycket dunkelt sken. Källarvalv av det här slaget var inget unikt – hela Gamla Stan var fyllda av caféer och restauranger som hade den här sortens valv. Sjätte Tunnan och Café Sten Sture gjorde dem till och med till sin affärsidé genom att försöka låtsas som att de var de enda som hade den sortens rum.
 

De satte sig ner vid en träbänk och hamnade mitt emot varandra. Det blev en kort stund av tystnad medans de tog några klunkar ur sina koppar som för att godkänna att drycken var bra nog för deras konversation. Och sedan började Hampus berätta. Han berättade om vad han varit med om, om sina tankar kring hur situationen kunde hanterats och hur han misslyckades med det. Till slut så tystnade han bara och såg hur Malin tog den sista klunken ur sin kopp.

”Bystander Syndrome” sade hon enkelt. ”Du vet vad det innebär, va?”
”Är inte det principen om att desto fler närvarande det finns, desto mindre troligt är det att du får hjälp?” svarade han, osäker på om det var rätt beskrivning.
”Nära nog.” Hon ryckte på axlarna. ”Det fanns andra i vagnen. Ditt undermedvetna försökte först identifiera vad som hänt, sedan hoppas att någon annan skulle fixa det och när det väl var avklarat och din hjärna skulle agera så var det redan slut, och då fanns ingenting att agera på. Händer ofta med personer som tänker för mycket för sitt eget bästa” påpekade hon och log.

”Vad menar du med tänker för mycket för sitt eget bästa?” frågade han irriterat. Malins leende blev till ett nästan irriterande flin och Hampus var tvungen att bita tillbaka en kommentar.
”De flesta personer som ger sig in i en situation för att hjälpa andra är empatiska personer eller personer med samhällsansvar. Den sortens person agerar med hjärtat, inte med hjärnan. Varken du eller jag är den sortens person. Vi tänker efter först. Vi får höga betyg, vi röstar klokt vilket inte alltid hjälper vilket du såg i senaste valet och vi har bra jobb. Men vi har en tendens att leta efter vad fördelarna är för oss om vi behöver hjälpa någon. Förstår du vad jag menar?”
”Ja, det gör jag” svarade Hampus och tänkte på sin dagdröm där offret hade pussat honom av tacksamhet. ”Det låter faktiskt rätt vettigt. Men kan det inte vara en fördel då?”

”Klart det kan” svarade Malin enkelt. ”Du vet inte om det – faktum är att få vet om det – men jag blev mobbad i lågstadiet. Det var ett gäng killar som tyckte att det var en bra idé att knuffa, slå, trakassera och säga elaka ord till mig. Skolan var ett helvete i två år tills jag tröttnade och provocerade dem. Tyst, lugnt så att ingen annan skulle märka det. Det fungerade. De gick för långt, det hela gick så långt så att skolan inte längre kunde bortförklara det hela som lekande småpojkar."

Hon fnös och skakade på huvudet och tog en tugga ur sin dammsugare.
"De bröt näsan på mig. På sjukhuset berättade jag vad som hänt trots att skolan hade sagt att jag hade ramlat i en trappa. En läkare där sade åt mig att om jag ville så skulle de ringa Polisen.” Malin suckade. ”Jag ville polisanmäla men läraren som var där med mig försökte bortförklara det hela. Läkaren ingrep och det är mitt första minne av en verkligt arg person men hon argumenterade på ett sätt jag ännu inte lärt mig” fortsatte hon och flinade. ”Hon var en bra blandning av empat och intelligent. Hon sade till läraren att han antingen kunde vara en del av lösningen eller en del av problemet."

”Så vad hände” frågade Hampus, men han hade slutat lyssna. Hade någon bråkat med hans vän? Så gjorde man bara inte. Hennes problem var hans. Och visst, det här lät som det var något som löst sig och som hon kommit över men hon hade ändå råkat illa ut. Precis som de båda tjejerna vars otur hade varit att vara på fel plats när deras förövare var där. 

”...så det blev att de fick byta skola efter samtal med socialen” avslutade Malin meningen. ”Men det är länge sedan nu. Resten av skolan vågade inte mucka efter det, jag var noga med att överdriva vad som hade hänt med killarna som mobbat mig och eftersom ingen längre träffade dem var det lätt att få de andra barnen att tro på det. Intelligens är en tillgång som du vet” sade hon och knackade med sitt finger på sitt huvud så att hennes frisyr blev någorlunda tilltufsad.

Malin ställde sig upp, det sista av hennes dammsugare i handen.
Det var jättetrevligt att ses, men jag måste tillbaka till jobbet nu. Du vet hur det är” sade hon urskuldande. Hampus var vid det här laget van och dessutom var han ofta likadan själv. Efter en snabb kram skiljdes de åt och Hampus gick åter ut i spöregnet utanför Caféet. Så någon hade muckat med hans vän. De hade inte ställts inför domstol de heller. De hade bara fått byta skola där de säkert hade börjat bråka med någon annan. Den personen kanske inte haft haft Malins intelligens och då kanske de hade kunnat komma undan med sitt agerande.

Med snabba steg gick han igenom de regnfyllda gatorna mot tunnelbanestationen, så fylld av sina tankar så att han nästan krockade med flera personer på vägen. Han brydde sig inte. De fick flytta på sig för honom. Det var dags att någon tog tag i det här och gav brottslingarna en läxa. Var inte det vad han redan kommit fram till? Men vad var egentligen anledningen till att ingen hade gjort det hittills? Var det verkligen tillit till Polisen och Domstolarna? Nej. The Bystander Effect. Orden kändes upplysande, som ett svar på en fråga. Alla väntade sig givetvis att någon annan skulle göra något. Hade han inte i själva verket själv velat att någon annan gjorde något i sina tankegångar?

Han lät skannern läsa av hans SL kort och sprang upp för trappan. En minut till hans tåg skulle komma. Bra timing! Han hörde genast den orkester av oljud och gnissel som innebar att hans tåg var på väg in på stationen. Noga att undvika den strida ström av vatten som rann ned för tågets tak längst väggarna och över dörrarna så hoppade han snabbt in och tog en plats.

Så var det. Någon skulle göra någonting. Och den någon var han själv. Inget mer bystander syndrome, inget mer stå och vara passiv, inget mer gnäll utan enbart handling. Det skulle behöva noga planering givetvis men det var viktigt och han var duktig på viktig planering. Det skulle kosta pengar. Och det skulle kräva kontakter. Men det skulle kunna göras effektivt och avskräckande.  Han tog fram sin dator ur väskan och slog på den. Den tidigare öppnade domen som han läst tidigare under dagen fanns uppe på skärmen. Högst upp i dokumentet stod svaret på hans outtalade fråga.

Han öppnade ett nytt dokument och kopierade ner gärningsmannens namn och adress.

Kapitel 4

Det fungerar helt enkelt inte att lämna en levande drake ur dina beräkningar om du råkar bo i närheten av den.”
- Ur Bilbo av J.R.R Tolkien

5 November
Ulvsunda, Bromma

Det fanns ord som passade för personer som The Boss men det var ingenting som Hampus var villig att säga till henne så att hon faktiskt hörde. Det hade börjat med att han hade försökt att få en vecka ledigt så att han kunde sätta sig ner och fixa till en handlingsplan. Hon hade blankt vägrat och hotat med att ge hans nya ansvar till någon annan och hade det inte varit för att han redan skrutit på Facebook om sin befordran så hade han antagligen låtit henne göra det men som det var så behövde han kunna spela spelet. Det var inte meningen att han skulle försvinna från sin umgängeskrets och samhälle och utan ett jobb skulle han ändå inte ha pengarna till att genomföra sin plan. Det innebar att han hade frustrerat jobbat så hårt han kunde för att få planeringen klar så att han kunde gå tidigare från jobbet och faktiskt planera det som han bestämt sig tre dagar tidigare för att göra.

I början så hade han tänkt sig att det skulle vara enkelt. Hur svårt skulle det egentligen vara att åka hem till någon och ha ihjäl vederbörande? Sedan insåg han att det var sådant som fick folk att åka fast. Han behövde ha en någorlunda tanke om hur polisen arbetade om han inte skulle åka fast direkt. Egentligen så var det inte så troligt att polisen skulle bry sig om något avskum dog i en avkrok någonstans men det vore dumt att ta risken. Han avsåg nämligen att skicka sitt eget lilla budskap genom att gå efter personer som utmärkt sig som värda hans uppmärksamhet. Den nyligen frikända våldtäktsmannen var den första på den listan.


Han skulle få det straff som hovrätten vägrat att utdöma honom. Han skulle visa att samhället inte tolererade den sortens agerande, androm till varnagel och han själv till välförtjänt straff. Eftersom fallet redan var uppmärksammat skulle hans död också uppmärksammas. Sedan skulle han välja ut nästa person som han skulle statuera exempel på. Så mycket bättre att målet bodde i närheten – han skulle förhoppningsvis vara hemma innan kroppen hittades om den ens skulle hittas samma dag.

Han gick igenom de punkter han hade skrivit ner. På första plats stod anonymisering. För att uppfylla den här punkten var val av mål mycket viktigt. Det fick aldrig bli en hämndaktion mot någon han hade en personlig koppling till. Skulle detta ske skulle han omedelbart få bekymmer eftersom han skulle finnas inom polisens sökradie. Av samma anledning var hans klädsel viktig. På de podcasts och dokumentärer om brott och brottsbekämpning han studerat på väg till och från jobbet så hade han fått veta att vittnen ofta noterade udda klädsel än en persons drag. Det fanns följaktligen en fördel i att sticka ut lite.

Vad han skulle använda var inte speciellt svårt. Efter en kort sökning på internet hade han funnit att det skulle gå lätt att köpa taktisk utrustning kontant i butiker på stan. Där skulle han kunna inhandla mössa, en balaclava och svarta kläder att bära. Det skulle dessutom vara en fördel att vara mörkt klädd i de dystra höstkvällarna och det skulle antagligen också vara varmt. Slutligen kunde han inte förneka att själva tanken att klä sig som en soldat på uppdrag var lockande för honom. Soldater stod för samhällets säkerhet och välmående och brukade vapenmakt för att behålla de värderingar de svurit att behålla. Det var i hans ögon en bra och sund syn som utgjorde en bra grund för det han satt sig till att göra.

Den andra punkten handlade om hur målet skulle slås ut – han avstod kategoriskt från att skriva ”döda” i sina anteckningar. Det behövde vara en enkel och effektiv metod som han kunde behärska. Det fick inte bli något slagsmål eller strid, målet skulle elimineras fort och sedan skulle man lämna platsen. Det innebar skjutvapen vilket hade sina egna bekymmer, inte minst att han var tvungen att införskaffa ett olagligt vapen. Ett lagligt vapen skulle ta för lång tid att införskaffa. Han hade tur att det inte var ett problem att köpa ett olagligt vapen i Sverige. Allt som behöves var pengar och det hade han tillräckligt mycket av. 

En pistol i kaliber nio millimeter skulle vara tillräckligt för hans syften – den kunde om möjligt penetrera glasrutor och var avgjort dödlig. Via Flashback hade han hittat en användare som tipsat andra om att han hade kontakter för att köpa olagliga vapen. Han hade registrerat en ny användare och hade redan sin dator uppkopplad via VPN så att han inte skulle spåras och skickat ett PM för att fråga om han kunde förmedla kontakten. Svaret hade inte kommit ännu men han väntade sig att det kunde ta tid. Det var för övrigt inte ens garanterat att kontakten fortfarande var aktiv. Då skulle han behöva hitta något annat sätt att få tag på ett vapen. Att det skulle bli den svåraste delen var han övertygad om. Det skulle också bli dyrt.


Den tredje punkten var att han skulle vara tvungen att utöva spaning på målet. Ingenting för detaljerat utan han skulle enbart besöka platsen, kontrollera hur personen ifråga bodde, hur man tog sig in, vart han skulle behöva byta om någonstans och slutligen hur han skulle ta sig därifrån. Det var viktigt att veta detta i händelse av att han skulle vara tvungen att ta en annan väg eller om någon slog larm innan han hunnit ta sig därifrån. Han ansåg det viktigt att inte återkomma utan det hela skulle utföras direkt – om man hade slagit larm så var det av största vikt att slutföra uppdraget och sedan skapa så mycket distans som möjligt mellan han själv och målområdet.

Det fjärde var hur ofta han skulle bestraffa en brottsling. En tumregel han genast gett sig själv var att han skulle fokusera på ett projekt i taget. Även om det säkert skulle vara enkelt och han skulle kunna göra det hela i en snabb takt så var det viktigt att han inte bröt sin dagliga rutin. Han fick inte väcka misstankar eller på annat sätt riskera sin inkomst. Det skulle inte ens bli ett dubbelliv av det hela. Planeringen inför varje dåd skulle väl inte ta lång tid, i alla fall inte när han fått upp en rutin.

Det femte var han tveksam till. Han hade till en början fantiserat om att skapa ett twitterkonto eller en Facebooksida där han anonymt kunde kommunicera med personer och få in tips om personer som behövde bestraffas. Han slog dock bort den tanken relativt fort. Det skulle varit ett egoistiskt och överdrivet dramatiskt drag och han skämdes nästan lite när han tänkte på den delen av planen. Men faktum var att det var tvunget att han skulle få något slags rykte. En person som eliminerar misstänkta skulle rätt snart bli någon som det var populärt att skriva om och han var mån om att hans handlingar skulle framstå positivt. 

Det var moraliskt riktigt att ge en ostraffad brottsling sitt straff. Han hade sorterat det under möjliga scenarios. Om någon tidning började bli lite uppkäftig om vad han höll på med kunde han korrigera dem genom att ge dem exklusivt material i form av ett förklarande brev. Han höll det dock för otroligt att de skulle erkänna sin skarpsinnighet, men hans jämlikar som läste brevet skulle förstå och sympatisera och det var dem han ville nå.

Den sista punkten var lite besvärlig. Den handlade om hur långt han var villig att gå för att inte åka fast. Han var övertygad att om han åkte fast så skulle rättsväsendet vara en avundsjuk rival och döma till ansvar vilket antagligen skulle resultera i en mindre trevlig vistelse under en längre tid hos dem han avsåg jaga. Detta då han var intelligent och proper i sitt sätt så skulle det med rätta anses att han visste exakt vad han gjorde och därför dömas hårt. Det var dock viktigt att han behöll perspektivet på varför han gjorde det. 

Följaktligen var hans prioritet att inte skada några vittnen. Det skulle finnas folk som sett vad han gjort men enbart måltavlan skulle elimineras såvida inte det var nödvändigt i självförsvar. Självförsvar mot polisen skulle direkt undvikas. De var bättre tränade än vad han var och motstånd mot dem skulle antagligen vara både meningslöst och resultera i skador. Dessutom var Polisen hans allierade – kanske inte i handling men väl i tanke. Slutligen så skulle eldstrid eller skador med polis otvivelaktigt leda till förlusten av respekt hos hans jämlikar bland folket. Deras stöd var viktigt – både för han själv och för den sociala debatten.

Planen för i morgon var redan lagd. Direkt efter jobbet skulle han åka till Blackeberg där den första måltavlan bodde enligt rättens dokument. Det fanns en risk att han inte var där men ingen av hans källor i den stora skvallertråden på Flashback sade något om att han skulle ha skyddad adress. Det hindrade dock inte möjligheten att han hade flytt till någon släkting för att ligga lågt. Dock så var det nog mest troligt att de inte hade några vänner och fly till. Vem tyckte om en våldtäktsman? Han skulle utföra spaning, se om det fanns något som stack ut och sedan försöka bekräfta att målet var på plats. Han hade visserligen

Hans mailbox plingade till. Han hade fått ett PM till sin nyskapade användare på Flashback. Det var ett kort budskap som fick honom att le. Han ställde sig upp, sträckte sig efter mobiltelefon och plånbok och kastade en sista blick på medellandet innan han började gå mot dörren.
”Gå till Pizzeria Maggies vid Telefonplan. Fråga efter Alec.”

Kapitel 5

Det finns inga farliga vapen. Det finns bara farliga människor.
- Ur Starship Troopers av Robert A Heinlein

5 November
Telefonplan, Stockholm

Vinterns första snö vräkte ner från himlen och förvandlade långsamt den mörka och gröna hösten vit, en fläck i taget. De första snöflingorna lyckades knappt nudda marken innan de smälte men med hjälp av blotta antalet så lyckades de till slut bilda något som kunde liknas vid ett vitt lager på marken. Idioterna på Facebook hade redan börjat med sina ”Winter is coming” och ”Det snöar” poster som bara bevisade att deras intelligensnivå låg någonstans i nivå med att titta ut genom ett fönster. För de som gick utomhus så fanns intrycket att snön dämpade alla ljud, en illusion som bröts av det välbekanta gnisslet ifrån en tunnelbana som svängde in på Telefonplan. Det var sent på eftermiddagen och mörkret hade redan börjat lägga sig över förorten.

De starka lamporna på stationen var redan tända och lös upp det omgivande området. Enbart ett fåtal personer steg av tåget då det öppnade sina dörrar och släppte ut sin värme i den omgivande kylan. En av dem var en kort ung man med kängor, jeans och en skinnjacka som inte riktigt såg ut att passa honom. Det gjorde den inte heller – han hade valt den för att han aldrig använde den, den var inte hans stil och det var hela poängen med den. Om någon som visste vem han var såg honom skulle de förhoppningsvis tro att han var någon annan. Det var viktigt att hålla sig under radarn på den här sortens ärenden.


Om någon hade frågat Hampus hur han kände sig när han steg upp ur tunnelbanan vid Telefonplan så hade han inte svarat att han kände sig nervös och lite hungrig. Det hade dock varit en utstuderad lögn, avsedd att försöka säga till både sig själv och till den som frågade att han faktiskt inte kände sig nervös alls. Så var inte fallet. Han var på väg att inhandla ett olagligt vapen – vilket i sig noterade han roat – var ironiskt eftersom det var en olaglig handling. Men utan det skulle hans planer antingen behöva skjutas upp tills han fick vapenlicens eller så fick han göra en deal med djävulen.

Det var ändå inte hans plan att i nuläget konfrontera den organiserade brottsligheten vilket innebar att han lika gärna kunde använda dem som sina ovetande affärskontakter. I hans plånbok låg en stor del av hans sparade pengar – han gissade att de skulle vilja ha betalt i kontanter – samt en lapp med adressen till pizzerian. Han hade kunnat slå upp den i sin telefon men den hade han placerat i innerfickan, förberedd för ett nödsamtal om det skulle behövas. Det trodde han dock inte. De här människorna skulle antagligen få hans pengar på ett sätt som var mindre konfrontativt. Det här gällde affärer och affärer var någonting han kunde.

Hans steg förde honom ner längst Telefongatan. Stället skulle tydligen ligga lite undan vilket antagligen var anledningen till att det användes som kontaktpunkt i den mån det inte helt var en front för deras verksamheter. Den saken återstod att se. Snön föll fortfarande i en strid ström från himlen och han frös. Skinnjackan var inte tillräckligt varm för den här sortens väder – den var gjord för stil och inte komfort. Han tog en snabb titt på lappen. Stället låg på Pingstvägen och för att gå dit var det bara att följa gatan. Enkelt att hitta i alla fall. Han tittade upp mot den gråa himlen och såg snön fortsätta sin rusning ner mot jorden. Han hade inte räknat med att snön skulle komma så här tidigt men det var inte viktigt i alla händelser. Ingenting skulle hindra hans plan nu – förutsatt att han kunde köpa ett vapen.

Han svängde upp på pingstvägen och såg genast pizzerian. Att det var ett klassiskt förortshak kunde man se från långt håll och inte en plats som normalt sett besöktes av varken besökare eller de som bodde i närheten såvida de inte var stammisar eller vänner till stammisarna. En upplyst, stel skylt förkunnade att man kunde köpa Pizza och kebab till avhämtning. Efter ett halv stegs tvekan och ett andetag så lade han handen på dörrhandtaget och gick in. Det var som en resa i en tidsmaskin till tiden då rökförbud på krogen var någonting som man skulle betraktat som ett dåligt skämt. Lokalen var rökfylld till den grad att Hampus nästan fick svårt att andas. Borden och stolarna var av trä och målade svarta vilket han tyckte passade med det dåliga ljuset i lokalen. I ett hörn satt några äldre herrar och spelade backgammon med några tjugolappar som insats och en halv stor stark var. Glasen intill dem avslöjade att de antagligen hade spelat ett tag. Personen bakom kassan, en äldre kvinna med svarta byxor, en rutig skjorta och ett svart förkläde med Spendrups logotyp på gav honom en blick men tittade sedan bort, antagligen för att se om någon av gästerna skulle ha mer öl.

Det fanns inga stolar vid baren, istället var det bara en klassisk bardisk vilket gjorde att han fick intrycket av att servitrisen gärna höll sig på avstånd från sina klienter, vilket med tanke på det närvarande urvalet antagligen var en god idé. Väl upplyst lite längre bort fanns det enda området som såg någorlunda rent ut och som innehöll ett glasfönster där man kunde stå och se sin pizza bakas om man så önskade. Bakom den disk som pizzorna bakades på så fanns där två pizzaugnar av den sort som nästan varenda kvarterspizzeria i landet innehade. En meny förkunnade vilka pizzor som kunde beställas och Hampus noterade att priserna för pizza faktiskt var rimliga. Det kanske var för att folk faktiskt skulle köpa dem eller möjligtvis för att stammisarna skulle beställa en lite då och då.

Han gick fram till baren och fångade hennes blick. Hon kom genast precis som en god servitris skulle göra och verkade ta in hela hans intryck. Han blev åter medveten om att han var lite för välvårdad för att vara en person som normalt besökte en plats som den här och han undrade om hon kunde gissa vad som föranledde hans besök. Eller kanske så brydde hon sig helt enkelt inte.
”Vad ska du ha” frågade hon utan att ge något tecken på att hon över huvud taget brydde sig.
”Jag är här för att träffa Alec” svarade han och korsade mentalt fingrarna över att hans information var korrekt – och att det inte fanns två Alec. Kodfrasen verkade dock fortfarande fungera.

Servitrisen nickade och gjorde en gest mot ett bord samtidigt som hon snabbt gick iväg och försvann genom en dörr bakom kassan. Han tittade sig om i lokalen. Hans ankomst hade registrerats av en av stammisarna som likt han verkade lite för välvårdad för att höra hemma. Han gissade att det var någon utkik som såg till att han inte anlänt i en polisbil eller liknande. Det var dock ingen mening att stå kvar som en annan fåne. Han tog sin angivna plats och försökte se nonchalant ut samtidigt som han höll utkik i lokalen.

Det tog inte lång tid tills servitrisen kom tillbaka och efter henne kom den person som Hampus antog var Alec. Han var en lång, överviktig man med kort sandfärgat hår och blek hy. Hans ansikte visade tecken på både stress och en dålig rakhyvel med både små skärsår och orakade delar över hakan. Den vita skjorta han bar hade tydliga svettmärken och de mörka byxor han hade till dem hade helt klart sätt bättre dagar. Hade Hampus fått gissa så hade han sagt att personen hade vaknat fem minuter innan och slängt på sig gårdagens kläder. Mannen tittade mot bordet där Hampus satt, vände sig om mot servitrisen och sade någonting. Hon nickade och mannen gick snabbt mot Alecs bort. Hampus ställde sig upp och räckte fram handen. Mannen tog den och de skakade hand men ingen av dem nämnde sina namn. Sedan satte de sig ner på varsin stol igen. Mannen mitt emot honom betraktade honom varsamt.

”I vilket syfte söker du mig?” frågade han, fortfarande utan att introducera sig. Hans röst var mörk, nästan skrovlig och Hampus fick intrycket av att han inte fäste något speciellt värde vid samtalet.
”Jag önskar göra affärer. Jag har har fått veta att du har varor jag kan vara intresserad av” svarade han med samma ton som han reserverade för The Boss när hon var på sitt värsta humör.
”På så vis” sade den andre och strök sig över hakan. ”Problemet för oss är att du inte är känd av oss och det är inte alltid en god idé att göra affärer med någon man inte känner. Hur fick du reda på att jag eventuellt skulle ha varor som du skulle kunna vara intresserad av?”
”En kontakt” svarade Hampus neutralt. ”Han trodde att du skulle kunna hjälpa mig med det här.”
”En kontakt” sade mannen eftertänksamt. ”Det var möjligen inte Göran?”
Hampus kände igen namnet men visade det inte. Goran4Life hade varit användarnamnet på användaren på Flashback som tipsat honom.
”Jag och Göran är inte bekanta” svarade han. ”Men jag fick tipset via honom, det stämmer.”
Mannen på andra sidan bordet log, ett fult leende som visade både fläckar av lössnus och dåliga tänder. En objuden tanke kom till Hampus att mannens leende borde vara straffbart enligt lag men kom sedan på att hans affärspartner i alla händelser inte brydde sig så värst mycket om lagen.

”Men då vet vi vart vi har varandra. Och som Göran gör så gav han tipset. Inte mer. Men vi har regler på den här platsen. Vi är noggranna med våra kunder och därför är också våra priser bra.” sade mannen som om Hampus inte hade avbrutit honom med en bekräftelse. Det var mycket troligt ansåg han att Göran bara var ett täcknamn för en kontakt som inte fanns. Även personer som sålde olagliga saker behövde ju trots allt göra någon slags reklam för att få sina varor sålda.
”Vad är det för regler?” frågade han. Det sista han ville nu var att få komplikationer.
”Våra regler här hos Alecs är enkla. Vi har lägre marknadspris mot att vi vill veta på ett ungefär varför du önskar köpa ett vapen. Därefter väljer vi ut någonting passande och kommer överens om ett pris. Behöver du mer ammunition är det bara komma hit och då behöver du inte längre fråga, bara förvarna Göran så får du en överenskommen mängd till överenskommet pris..”
”Det finns ingenting att säga emot på den punkten” svarade Hampus. Han fångade åter servitrisens blick och kom mycket snabbt över till deras bord. ”En cola, tack” sade han. ”Det vanliga” muttrade hans samtalspartner och servitrisen gick för att hämta dryckerna. Alecs vanliga visade sig vara ett glas rött vin vilket Hampus fann vara en intressant kontrast till hans ovårdade utseende.

”Intressant val av dryck” kommenterade Alec. ”De flesta jag gör affärer med föredrar Alkohol.”
”Till skillnad från de du gör affärer med så föredrar jag att ha huvudet klart när jag gör dem” kontrade Hampus vilket fick hans bordspartner att le igen.
”Klokt. Du kan kalla mig Alec. Eftersom du skyddade din identitet väldigt väl inför Göran så skulle jag vilja fråga vad jag kan kalla dig?”
”Hampus” svarade han. Det var en del av hans planering inför besöket. Det kommer antas att du har ett täcknamn, följaktligen använd ditt riktiga så du förvillar eventuella motståndare.
”Jaså, Hampus” sade Alec och tog en klunk ur vinglaset. ”Varför vill du köpa ett vapen?”
”Snutens fel” sade Hampus och log inombords över att det tekniskt sett var sant. ”De skrev ner lite skit i mitt brottsregister och nu vill ingen skytteklubb ha mig. Det är bara det att jag saknar skyttet. Hjälper mig att tänka och just nu bryr jag mig ändå inte om jag åker fast vilket jag inte tänker göra.”
”På så vis” kommenterade Alec roat. ”Hade det inte varit för din uppenbara ovana vid den här sortens saker hade jag sagt att du ljög. Men en kontorsnisse som du skulle ändå bara åka på böter. Så länge du skjuter någonstans där ingen stör dig så borde det fungera.”

Alecs blick försvann någonstans i fjärran i några sekunder och återkom sedan raskt till verkligheten. Han tog fram sin telefon, en Samsung Nexus och tittade på den i några sekunder.
”Som jag sade så väljer vi vapen åt dig men det beror också lite på vad du hade tänkt dig.”
”En pistol. Nio millimeter” svarade Hampus bestämt.
”Barnlek” smålog Alec ”men det visste du kanske redan." Han verkade fundera en liten stund. "Vet du vad. Jag har något i gömmorna som kanske passar. Framför allt om du nu vill skjuta för att det är roligt. Det är något svårsålt men det kan komma att kosta extra. Inte mycket men jag kan låta hämta den om du vill ta en titt. Annars kan jag alltid erbjuda en K-pist 45 men skulle du skjuta med den skulle varenda gammal hemvärnsnisse på en mils avstånd veta vad du gjorde.”

”Jag tar gärna en titt” svarade Hampus. Han var uppriktigt nyfiken. ”K-Pisten hoppar vi nog. Den kan precis som du säger sprida lite för mycket glädje för min smak.”
”Bra. Då ska jag låta hämta den. Det kan ta ett litet tag. Njut av min gästfrihet så länge.”
Alec lämnade bordet och sade något lågt till servitrisen som kom fram till bordet. Efter att han gjort det så gick han tillbaka in i rummet därifrån han kommit.
”Du får en maträtt på huset som en av Alecs affärskontakter.” sade hon kort. ”Något speciellt du skulle vilja ha?”. Hampus behövde tog en titt på menyn på väggen. Hans hunger gjorde sig plötsligt påmind och lite mat skulle antagligen göra honom gott. Han behövde inte tänka efter länge. 
”Jag skulle vilja ha en Calzone. Sallad och ett pizzabröd medans jag väntar om det går bra” svarade han. Servitrisen nickade och gick tillbaka till baren där hon snabbt knackade på dörren som Alec hade gått ut genom. En man, klädd i vitt stack ut huvudet och lyssnade uppmärksamt på de instruktioner som hon gav. Han sprang genast upp till den upplysta delen av pizzerian med ugnarna och hade börjat tillaga hans pizza samtidigt som servitrisen återvände med påfyllning på drickan, pizzasallad och en brödbit.


På det stora hela ansåg Hampus att han hade varit orättvis mot stället när han först gått in dit. Pizzan hade visserligen inte varit så stor som han var van vid men den hade varit väldigt god. I rättvisans namn så var det väldigt svårt att misslyckas med en pizza men de verkade lägga lite ansträngning i det hela. När han ätit klart dukades hans talrik bort och han började titta om Alec hade kommit tillbaka. Lokalen hade dock inte förändrats nämnvärt sedan han ankommit. Han började bli lite nervös igen, tänk om det hela bara var en ploj av Polisen? Sedan kom han på att det knappast kunde vara en värdefull sysselsättning för polisen – blott ett försök att köpa ett olagligt vapen låg väl inte högt på straffskalan. Mer troligt var att lagret inte fanns i Pizzerian vilket fick anses vara en klok inställning i händelse av att en polis skulle få för sig att testa kedjan. Att få in nya kunder var både någonting som blev lönsamt men det var också riskabelt.

Till slut reste sig mannen i hörnet som Hampus gissade tjänade som någon slags utkik och vinkade till sig honom. Hampus reste sig och lämnade en femtiolapp på baren som dricks till servitrisen. Det skadade inte att underhålla relationerna. Tillsammans gick de igenom dörren som Alec kommit ifrån, genom vad som såg ut att vara ett personalrum med en TV och en soffa och sedan ner för en trappa till ett källarutrymme. Utkiken tog fram en nyckel, låste upp dörren och gjorde en gest åt Hampus att stiga in. Rummet var väl upplyst av en stel tungstenlampa som stod i ett hörn. På golvet låg en stor, avlång väska. Bakom den stod Alec med en seriös min och såg ut att skärskåda Hampus.
”Jag hoppas du tyckte om din middag” sade han samtidigt som dörren stängdes bakom Hampus. Utkiken hade inte gått in i rummet men Hampus antog att han väntade utanför i händelse att det skulle bli problem.
”Den var mycket bra” svarade Hampus. ”Bättre än väntat och bra public relations om inte annat.”
”Ja, för Public Relations är viktigt i min bransch” sade han småskrattandes. ”Låt mig lära dig en sak. För mig och för kunden är en enda sak viktig och det är att produkten överlämnas smidigt och utan problem. Allt annat är enbart utsmyckad och ingen kommer tacka dig för det om du inte kan leverera det som räknas.” Han spände ögonen i Hampus.
”Jag vill att du ska veta en annan sak. Skulle du bli frestad att hantera vad du vill köpa på annat sätt än du berättat för mig så kan det vara en idé att snacka med mig först. Det finns många konkurrenter i den här staden och alla är måna om att hålla varandra borta från sina revir. Nykomlingar är inte välkomna såvida inte de tar sin plats i det stora hela .” avslutade han.
”Med andra ord överlämnar en del av vinsten till någon.” översatte Hampus. ”Oroa dig inte. Jag avser inte råna någonting. Faktum är att vad jag kommer göra lär snarare kosta pengar.”
”Som sagt, tänk på vad jag sagt” sade Alec och nickade. ”Men det är dags att du får dina varor.”
”Det tycker jag med. Vad har du åt mig?”

Alec böjde sig ner och öppnade en ytterficka i den stora väskan som låg på golvet. Ur den så plockade han fram en mattsvart pistol som han försiktigt överlämnade till Hampus. Den var mycket lätt och kändes bra i hans hand. Större delen av vapnet verkade gjort av kolfiber och inte metall.
”Pistol 88C Glock” förklarade Alec. ”Driftsäker och enkel att använda. Kaliber är nio millimeter, precis som du ville. Den kan lätt gömmas och det finns mängder med tillbehör till den. Magasinet tar femton skott. Har det du ska skjuta inte skottsäker väst så räcker två skott gott och väl.”
Hampus kände med fingrarna över vapnet och experimenterade lite med greppet. Sedan såg han en knapp som han tryckte på. Magasinet frigjordes från vapnet och han hann precis fånga det innan det helt hade lämnat vapnet. Lite skamsen lämnade han tillbaka vapnet till Alec.

”Det var det ena. Det andra är lite av en chansning måste jag erkänna” förklarade vapenhandlaren. ”Vi fick in den i ett parti för ett år sedan men den är svårsåld. Inte många är intresserade av ett vapen som sticker ut så mycket.” avslutade han kryptiskt och öppnade väskan med ett blixtlås som fanns runt sidan. Han lyfte sedan långsamt och dramatiskt på locket. Hampus tappade hakan.

Det var en automatkarbin. Lång, svart med en kolv vars läge kunde justeras fram och tillbaka. Pipan var lång och stack ut en del och avslutades i en flamdämpare som påminde om en fågelbur. Den övre delen av vapnet täcktes av en lång skena där ett kikarsikte satt monterat. Den främre delen av vapnet var täckt av samma skenor som ovandelen. På skenan som pekade neråt satt en rund, tjock stav av polymer monterad, avsedd att vara en plats där ena handen förvarades under skytte. Magasinet var kort och hade en genomskinlig del så att man enkelt kunde hålla koll på hur många patroner man hade kvar att skjuta. På vapnets kropp, precis ovanför magasinet stod HK 416D med vita bokstäver. Hampus kände mycket väl igen vapnet. Han hade använt det i Battlefield 4.

”En HK416?” frågade han Alec, oförmögen att dölja sin förvåning. Han var tvungen att ha det här vapnet. Om han skulle vara en soldat mot brottsligheten, då behövde han en soldats vapen.
”Bättre” svarade Alec. ”Det här är HK 416 D145RS. Den skjuter kaliber .22 long rifle vilket är en mycket billigare och tystare ammunition. Rekylen är tack vare designen mycket låg. Magasinet är av den korta varianten och tar tio patroner. Vill du skjuta för att du vill ha roligt så är det här ett bra val.”
”Du sade att den stack ut” sade Hampus och försökte fokusera. Han kunde inte lika gärna låta brottslingen lura honom på pengar bara för han tyckte om varan.
”Det gör den också – om du är på väg bort med polisen i hälarna. Dessutom är det något Polisen skulle vara intresserad av att spåra tills de fattade att det var en rimfire som vem som helst kan köpa över disk i staterna för en struntsumma. Och då skulle det vara för sent, eller hur?” förklarade Alec.
”Okey. Hur mycket hade du tänkt dig för båda?” frågade Hampus.
”Elva tusen” svarade Alec. ”Som jag sade, geväret är svårsålt.”
Hampus var förvånad. Det var ett bra erbjudande. Enligt hans googlande på området skulle en pistol gå på runt niotusen och han hade tagit ut tolvtusen ifall källan var fel och om han ville köpa ammunition. Den tanken fick honom tillbaka till verkligheten.
”Det har jag väl råd med” sade han och försökte låta nonchalant. ”Men skickar du med någon ammunition med det? Behöver ju någonting att skjuta med också.”

Som svar plockade Alec upp fyra askar ur den svarta väskan. Två av dem var gula och markerade med texten ”Top Shot” samt en måltavla. De andra två lådorna var vita och hade texten m/39B textade på dem i svart. Längst ut på lådan fanns Försvarsmaktens vapensköld.
”Åttio patroner nio millimeter och hundra .22 Long Rifle patroner till geväret. Väskan får du med också eftersom du är en amatör och dök upp utan något eget att transportera vapnet i.”

Hampus mötte Alecs blick. Sedan sträckte han fram handen. Alec tog den.
”Ett sant nöje att göra affärer.”


Kapitel 6

"Everybody's lookin' forward to the weekend, weekend, Friday, Friday, Gettin' down on Friday"
- Ur Friday av Rebecca Black


7 November

Larsberg, Lidingö

I det stora hela tyckte Hampus att det var en bra dag när han lutade sig tillbaka i soffan. Hans affär under gårdagen hade visserligen gått lite mer än vad han räknat med men inte över hans totala budget. Han hade nu en hel del pengar kvar för att köpa utrustning med och det planerade han att göra efter att han hade spanat på målet – om man lämnade lägenheten kunde man lika gärna så mycket av det som möjligt. Efter gårdagen hade han möblerat om så att den stora svarta väskan som innehöll hans nya vapen placerades i en garderob varpå han såg noga till att fylla garderoben med en massa andra kläder. Det skulle inte lura någon under en längre tid om de avsåg titta men hela poängen var ju att de aldrig skulle få chansen att komma nära nog att göra det i alla fall.

Det hade varit en övning i att hålla masken att bära hem den stora väskan. Han kände att alla tittade på honom och kände sig övertygad om att han skulle få frågor om den. Till slut så hade han kommit hem och då hade han inte motstått att ta upp och känna på automatkarbinen. Den hade känts bra i hans hand och han hade gått runt i lägenheten med den vilket han motiverade med att han skulle "öva handhavande." Vad han egentligen hade gjort var att leka runt med den och ha dagdrömmar om vad han ämnade göra med dessa vapen. Han hade också övervägt om han skulle ha en skytteövning så att han lärde sig skjuta lite men han ansåg det överflödigt. Dessutom skulle det skapat ytterligare ett riskmoment men han trodde inte att det skulle vara några problem att skjuta när det väl gällde. Hur svårt kunde det vara?

Den ursprungliga planen hade varit att han skulle spana på sitt mål efter fredagens jobb men där hade ett telefonsamtal kommit emellan. Med motiveringen om att målet antagligen ändå inte var hemma på en fredagskväll så hade han återkommit till personen som ringt och därmed funnit sig inbjuden till en filmkväll med sällskap. Således hade han satt sig på tunnelbanan, åkt genom fredagskvällen från jobbet ut längst med röda linjen till Ropsten där han bytt till buss. Efter att i det snöblandade rusket stigit av vid Larsberg så hade han hamnat i en varm och mysig lägenhet där en trevlig middag väntade honom. Sällskapet som lagat middagen var trevligt det med.

"Vad sitter du och tänker på" frågade Malin under det att hon lät hennes hand röra sig långsamt över hans arm. "Du verkade verkligen in the zone där ett tag" fortsatte hon.
Hampus tittade upp. Han var inte medveten om att det hade varit så uppenbart. De tittade ju faktiskt på en film och då var det okey att låta tankarna vandra en del, men när han försökte komma ihåg vad som hänt i filmen så noterade han roat att han inte hade en aning.
"Äh. Bara jobbgrejer" svarade han med en axelryckning.
Malins ansiktsuttryck blev genast lite moloket och hon tog bort sin hand från hans arm.
"Du borde inte tänka så mycket på din chef. Chefer är orättvisa och någon dag kommer du hamna hos någon annan som inte heller är rättvis. Det räcker med att du jobbat över, börja inte tänka jobb på fritiden också. Då kommer du bara bli galen."

Malins uppläxande ton var också något Hampus skulle kunnat bli galen på, men det sade han inte. Istället så sträckte han sig efter hennes hand men hon höll den demonstrativt utom räckhåll.
"Jag vet att du har rätt" sade han och svalde impulsen att förklara att han inte alls hade tyckte The Boss värd all den övertid han till Malin att han hade gjort men hon hade velat veta varför han inte kunnat ses under gårdagen. Att han ansåg det olämpligt att hon skulle vara där när han burit in vapen i huset kunde han inte heller säga. Hela poängen var ju att ingen skulle veta att han ägde dem.
"Klart jag har" sade hon och sträckte sig efter popcornen. "Jobbet gör oss alla dumma. Medborgarlön vore ett mycket bättre alternativ".
"Där har du inte rätt" skrattade Hampus "men jag tror jag föredrar att titta på filmen än att argumentera saken med dig."
"Det är för att du vet att jag inte alls har fel" kontrade hon och log.
Hennes hand låg ovanpå hans igen. Hampus undrade kort varför hon var så angelägen att nudda vid honom men slog bort tanken. De var vänner och kramades ofta. Det var helt enkelt en del i att ha en trevlig middag och en trevlig filmkväll. Han gäspade.
"Hah! Erkänn. Du gillar inte mitt val i filmer!" kommenterade Malin syrligt.
"Ditt val i filmer är jättebra, precis som din matlagning" försvarade han sig. "Jag har matkoma och då är Titanic lite väl lång".
"Äh. Du är bara som alla andra killar som sitter och sover tills dess att Isberget kommer in i handlingen." Hon stötte till hans axel med sin egen. "Tycker du inte om Kate Winslet?"
"Kate är väl inga problem" sade han och tog inte bort blicken när hennes klänning försvann från hennes kropp på skärmen. "Det är Di Caprio jag inte pallar."
"Du är bara avundsjuk" sade Malin. "Jag skulle vilja se dig dansa ringdans utan att bli andfådd."
"Kommer inte hända" svarade Hampus som föredrog att inte dansa över huvud taget, något som Malin visste mycket väl efter den senaste kryssningen de hade varit på. "Det har dock ingenting att göra med min motion som är i utmärkt skick."
"Det tvivlar jag starkt på, så länge du sitter på det där kontoret och låter benen stelna" kommenterade Malin syrligt. 
"Inte mitt fel att The Boss anser att arbete ska utföras vid datorn" skrattade han. "Men det är lite svårt att göra research under det att man springer omkring!"
"Inte då!" log hon. "Nationalencyklopedin är portabel."
De bröt båda ut i gapskratt och log mot varandra. En sekund så verkade det som att deras ögon var fastlåsta i varandra, en känsla som Hampus såg till att bryta och vända ögonen mot filmen istället.


Det blev inte så mycket mer sagt under filmen. De nådde de lite mer dramatiska delarna av filmen och de visste sedan tidigare filmkvällar att de båda ansåg det respektlöst mot regisörren, skådespelarna och den äkta händelsen att tala under de scenerna. Antingen så stängde man av eller så såg man filmen. Det riktigt korkade slutet då Di Caprio drunknade kunde de dock inte låta bli att göra sig lustiga över. Det var en gammal diskussionspunkt dem emellan, framför allt åsikten att det fanns gott om plats för honom på vrakdelen där Winslet låg. När filmen var slut blev det en lång tystnad som Hampus tyckte om. Man behövde inte alltid göra något, att umgås med en jämlike kunde lika gärna innebära tystnad. Uppenbarligen ansåg Malin samma sak, utan att säga något så lade hon sitt huvud på hans axel.
”Skruvilurkorkar” sade hon lågt, nästan så att han inte hörde vad det var hon sade. Han tog hinten och såg till att gäspa tydligt och på gränsen till överdrivet.

"Kanske dags att jag går hem nu. Jag är trött och det börjar bli sent" sade han med ett försök till en ursäktande blick på Malin. Hennes minspel var neutralt och hon nickade långsamt.
"Jag förstår. Det tar ett tag att åka hem för dig härifrån också" sade hon och lyfte långsamt sitt huvud från hans axel och satte sig upp. "Jag är också rätt trött efter filmen. Glad över att jag inte behöver åka på buss och tunnelbana med alla fulla idioter."
"Det är jag också. Framför allt om man betänker vafan som hände förra gången jag åkte hem sent" kom det ut ur Hampus innan han stoppa sig. Han ville inte att Malin skulle misstänka hur mycket det som hänt faktiskt påverkade honom. Han hade ju redan bestämt sig för att hans roll som man krävde att han hämnades den kriminalitet och brist på empati som även hon råkat ut för.

Han ställde sig upp och sträckte på sig. Det hade varit en mycket lång film och hela hans kropp kändes som att den redan hade somnat. Han började gå ut mot hallen utan att se sig om. Hon följde efter honom och stod lite osäkert på avstånd när han tog på sig jackan. När han böjde sig ner för att knyta sina skor så kom hon närmare och var väldigt nära när han rest på kroppen igen. Han kände hennes händer kring sin midja och märkte att deras ögon återigen hade låst fast sig i varandra. Han böjde sig framåt, bröt ögonkontakten och kände sin kind mot hennes och höll om henne tätt i en kram som han lika snabbt avslutade och öppnade dörren. Han såg i ögonvrån hur hon stod kvar, fortfarande med det neutrala uttrycket i sitt ansikte innan dörren stängdes bakom honom.

Han småjoggade ner för trapporna, i stor iver att ta sig hem. Dels så var han faktiskt trött och dels så skulle han upp tidigt i morgon. Han hade två lediga dag och en ledig dag spenderades bäst med att spana på målområdet. Även om målet inte var närvarande så fanns det en möjlighet att ta reda på allt annat viktigt. Dessutom behövde han köpa sin utrustning och han visste inte hur lång tid det skulle ta. Den friska, kalla nattluften kändes som ett glas vatten när man är mycket törstig. Det hade varit varmt i Malins lägenhet, framför allt i soffan och efter den goda måltiden. Han tittade ut över gångvägen som låg till busshållplatsen och lade noga märke till skuggorna. Det var något han skrivit flera gånger i sin planering att längst en gångväg så gjorde det skarpa ljuset från gatlyktorna att en person kunde vara nästan helt blind för vad som rörde sig i skuggorna. Det gjorde honom också lite paranoid.

Det kunde ju faktiskt finnas någon där i skuggorna och då skulle han inte veta om det alls. Det var dock inte troligt att han skulle vara en måltavla – framför allt inte i Larsberg. Det var ett mycket lugnt område. En del av honom undrade om man ens hade gaturån här – det var ju trots allt en plats där det visat sig att en majoritet av eleverna hade råd med Cannabis för flera hundra kronor i veckan och om det var en majoritet så kom knappast pengarna ifrån smårån av besökande ungdomar. Han log för sig själv. Han hade med besöket i Pizzerian sett en annan värld, en värld han skymtat genom vad han bevittnat på tunnelbanan. En värld där man bara brydde sig om pengar och inte människan. Alec hade sagt det själv till honom – skulle han bli ett problem mot deras inkomster skulle de ta hand om honom.

Det oroade inte Hampus överdrivet mycket. Avsikten var ju att de aldrig skulle få veta vem han var och den saken var en barnlek att ordna, framför allt eftersom spelet ändå var slut om hans identitet blev röjd. Då skulle Polisen komma och knacka på dörren och det skulle vara det.
Han log för sig själv. Den saken skulle aldrig hända. Han hade ingen personlig koppling till de han planerat att agera mot och fanns inte den så gjorde det saken mycket svårare för polisen. Det hade tydligt framgått av "Forensic Detectives", "Deranged Killers" och "FBI Files". Det var därför en seriemördare kunnat gå fri i nästan tjugo år. Han rös lite. Han gillade inte den indirekta kopplingen. Man skulle kunna kalla det han skulle göra för seriemord och det tyckte han var obehagligt. Hans jämlikar skulle i alla händelser förstå och tids nog journalisterna också. Det var inte en tanke som han ville behålla i huvudet. Han skulle tids nog få se vad reaktionerna av sina handlingar skulle bli.

Helt plötsligt fick han en konstig känsla och en ilning gick igenom hans kropp. Han tittade upp, hans kropp fylldes av adrenalin och han stönade högt av frustration. På busshållplatsen, hundra meter bort stod redan den buss han hade hoppats på att åka med. Med en inre bön om att den skulle stå kvar så att han slapp stå och vänta en halvtimme på nästa så började han att springa.